Mammas bebis
Sitter här och myser med min lilla bebis, min Nisse-Lina. Igår när jag lekte med Bettan så pratade vi om kärlek till våra djur. De flesta säger oftast att jag är sjuk i huvudet som älskar min katt så, men hon är min bebis.
Kom och tänka på den dagen då hon inte finns kvar, hur ska jag då leva? Kan jag leva utan henne? Tankarna ger mig panik. Hon har jue varit min bebis, min tuttenutta, min ikuli hela mitt liv. Jag minns inte ens hur mitt liv var innan henne, i alla mina minnen finns hon redan med.
För mig är hon mitt barn men jag måste också förstå att hon inte lever i hela mitt liv, men hur ska jag kunna acceptera det?
Jag gråter så kort hon ens blir lite sjuk, jag bölar och vakar över henne och hon gör detsamma för mig. Ni kanske inte tror de, men vi vet varandras känslor. Och ja jag paratar med min katt och hon pratar tillbaka. Grrrt låter det ungefär. :) Och när jag hade fasta rutiner så lärde hon sig vilka tider jag kom hem då satt hon och väntade innanför dörren. Har jag varit borta i längre tid så är hon hur pratglad som helst när jag kommer hem igen och följer mig vart jag än går.
Jag tror inte ens jag riktigt kan flytta hemifrån så länge hon finns, för jag skulle inte kunna ta med henne, det skulle inte vara rättvist då detta har varit hennes hem i 15 år.
Men var du än är, var jag än är kommer du alltid att vara och förbli den speciella för mig, mammas flicka... 
