kattu

Mitt humör vandrar mellan sorg, lycka och förvirring

Förvirring - Min lilleboo började skolan idag, men inte jag, nej jag är arbetslös. Jag måste se verkligheten nu, nu när sommaren är slut. Igår varje jag på möte på arbetsförmedlingen med, intressant men ändå saknar jag skolan. I 14 år har de varit min livsstil. Till en början hatad men tillslut älskad verklighet.
Till en början var jag inte bra i skolan, den tysta flickan med glasögon och mumin tröja. Några år senare fortfarande den tysta flickan men bra på att läsa/skriva. Men sen gick det utför, jag sket i skolan mer och mer, de som känner mig vet också varför och kanske berättar jag även här en dag.. De sista åren har varit blandade, allt från ig - mvg i betyg. Och helt ärligt nu saknar jag att plugga och en vacker dag ska jag plugga igen. Men till vad? :S

Sorg - Som jag redan skrivit så åker mina blondiner iväg till Spanien, i och med att jag inte vet när dom kommer hem så känns det jätte jobbigt. Dom är liksom en del av mitt liv, min familj. 
Sussielana har jag känt i hela mitt liv hon är som min lillasyster, vi bråkar (jävligt mycket ibland) men det går inte lång tid innan vi är bästa vänner igen. Så har det alltid varit. Vi är så olika men ändå så lika. Vi har varit med om ungefär samma saker, så jag behöver inte ens förklara vad jag känner hon förstår ändå. När vi pratar säger vi samma saker. Ja hon är verkligen min underbara för jävliga lillasyster :P 
Bellaboop träffade jag genom Sussie, närmare varandra blev vi när vi började på samma skola. Hon är mer som min storasyster (även om hon är yngre), hon är den kloka och smarta (tack vare google), vi kan prata i timmar om ingeting egentligen, om fantasi, och vi skrattar åt helt sjuka skämt vi skapar i fantasin. En fantasi i våra hjärnor som bara vi förstår. :) 
Ni är så älskade, och jag kommer sakna er enormt mycket... I varje steg jag tar.
Dom här sista dagarna vi har kvar går vi på is för varandra, orden är så vackra, luften mellan oss säger att vi kommer alltid att vara vi. Jag bara vet de, jag bara känner det. 

Lyckan - Jag har en brorsdotter på fyra år och ända sen den dagen den 14/5 -05 så har det varit vi. Jag är hennes Satu. Innan hon föddes så var livet upp och ner, depression till depression. Hon blev min räddning. Jag fann en anledning att fortsätta och de var hon. Jag förstod inte redigt då hur hon kunde ha en sådan magisk kraft, att göra mig lycklig varje gång hon var nära. Men nu förstår jag de är för att de är hon.
I början av detta året flyttade min bror med familj till Finland, vilket var väldigt jobbigt. Men jag träffar dom rätt ofta, jag tar mig tiden. Och nästa vecka ska jag hämta min ögonsten. Hon ska vara här i Sverige i en månad ungefär :D De är lycka!